slem

det finns ett behov att blogga så jag återupptar det igen. det känns alldeles fantastiskt underbart att vara hemma igen. vi har äntligen kommit iordning i lägenheten och hunnit snicksnacka med en del nära och kära. förutom min lilla rebecca som jag saknar sönder. har börjat mottagningsarbete och skola också. först var det nervigt att gå till nya klassen men nu känns det hur bra som helst. trevliga nyklassisar. vi var i norrköping i helgen men jimmy blev sjuk så han fick ställa in festandet och vår norrköpingsvistelse blev kort. jag vill tillbaka. håller på att skaffa oss en bil och sen börjar jimmy jobba. framtiden känns ljus och jag trivs med allt vad livet heter.

måste skriva ett nytt inlägg för jag vill ju inte ha ett deppinlägg överst när man går in på sidan. för tillfället mår jag rätt blandat. å ena sidan fortsatt stress över skolan. å andra sidan varar det bara två veckor till. plus att jag har klarat att träna cykling utan att få ont. kan dock fortfarande inte springa längre än nån kilometer.. men det går framåt. jag skulle vara lyckligast i världen om mitt knä vill bli bra av egen kraft. tror ju på gud numera.

mitt på mitt skrivbord ligger ett textdokument, döpt till "planer" (men kanske mer riktigt borde heta "drömmar"). det innehåller följande punkter:

* roadtrip med lilla blå genom europa
* åka med asps fraktfartyg till usa
* roadtrip med sanaz i uk
* gran canaria med jimmys familj
* berlin med antonja
* mc i norge, med jimmy där fram och jag på bönpallen
* gå en sykurs
* gå en keramikkurs
* fortsätta måla.. fortsätta sy
* lära mig att sticka och virka
* fixa träningsprogram för knät
* operera fot nummer två

jag som hade planerat att inte jobba extra vid sidan av studierna. får nog tänka om.

jag blir så irriterad på vissa teorier.. och framförallt på vissa människor.. okej, jag ska sluta hymla med sanningen. jag hatar radikalfeminister och jag vägrar att kalla mig feminist. det går inte att diskutera överhuvudtaget med radikalfeminister. de är så upptagna av sina teorier och sin biased syn på samhället att de vägrar ta in nån kritik, de vägrar att granska sina egna teorier kritiskt och de kan inte ens prata, de måste skrika. dessutom utger de sig inte bara för att framföra sin personliga åsikt.. nej nej, de utger sig för att tala å alla kvinnors vägnar. alltså även å mina vägnar? vilket skitsnack! jag är inte alls med på tåget.

de bah: "patriarkala strukturen i samhället".. jag bah: "jag ser den inte, jag upplever inte ens att den finns. jag har aldrig i mitt liv känt att jag inte har kunnat nå precis det jag vill för att jag är kvinna. jag har aldrig i mitt liv upplevt någon form av patriakalt förtryck, och ingen annan jag känner heller.. snälla, säg mig vad dessa strukturer innebär? vart finns dom?"..

jag hatar snack om flummiga strukturer.. för ingen kan visa vad fan det är för nåt. mönster? mönster kan man väl hitta i allt, vart man än letar.. vad säger det? det är på grund av det här struktursnacket som jag inte har mycket till övers för sociologin överlag. det är en kvasivetenskap.

feministerna säger sig tala för alla kvinnor, göra förändringar för alla kvinnors skull. men alltså förändringarna är ju inte ens nåt som kvinnorna själva vill ha. jag vill inte ha det här, och jag är ju ändå kvinna. "jag känner mig inte det minsta förtryckt på grund av mitt kön", säger jag. men feministerna lyssnar inte. de tycker att jag är för manipulerad av den manligt skapade världsbilden att jag inte ens är förmögen att se min egen underlägsenhet.. de tolkar det som ett ytterligare bevis på att de har rätt och där slutar diskussionen. för alla som är emot deras teorier är inte ens värda att lyssna på, för de har bara inte fattat rätt. det är som nån jävla sekt.

min vän erik har formulerat det bästa citatet ever: "det enda feministerna har åstadkommit är att de har gjort kvinnan till en löneslav och gett henne rätten att döda barn".. jag anser att feminismen är en kvinnofälla. jag vill inte bli en man.. men det vill feministerna att jag ska bli.. de tycker att jag ska skaffa lika mycket karriärserfarenhet som en man.. de vill inte ens inse det biologiskt orättvisa i det här om jag väljer att skaffa barn. de tycker ändå att jag ska arbeta lika mycket och lika hårt. helst ska jag lämna ifrån mig mina barn på dagis eller till min man för att kunna löneslava ännu lite mer. bara för att jag är kvinna ska jag väl ha samma rättighet som en man att försumma mina barn? om jag skulle välja en mer traditionell kvinnoroll och stanna hemma för att uppfostra mina barn så ses jag som en förädare, feministerna tittar snett på mig. de har liksom till och med tagit bort den möjligheten för mig. jag kan inte välja att vara hemmafru.. vissa av dem vill inte ens att jag ska ha rätt att välja över min föräldraledighet själv. allra helst ska jag ha kortklippt hår och klä mig i kostymbyxor och kavaj precis som en man, för det är så karriärskvinnorna som fotas i aftonbladet ser ut. jag är stolt över att vara kvinna, jag tycker om det och är beredd att ta mig an den roll som förväntas av mig från samhällets sida. till exempel vill jag ta hand om min familj och spendera tid med mina framtida barn. men jag blir ständigt förhindrad och motarbetad av dessa feminister som vill pracka på mig nåt annat. som vill göra mig till en man. som inte alls underlättar för mig utan som istället lägger en extra tygnd på mina axlar. för hur lite feministerna än vill erkänna det så måste jag fortfarande uppfylla min roll som kvinna.. men nu också, på grund av dem, även uppfylla en mans roll. det blir dubbelt och därför en kvinnofälla.

och det här med att det ska anses självklart att se allt ur ett genusperspektiv, det irriterar mig enormt mycket. i varenda lärobok finns alltid ett kapitel "och så det här ämnet ur ett genusperspektiv".. jag bah: "varför??".. varför ska just det perspektivet av alla perspektiv i hela världen vara så himla självklart? varför skulle det inte likagärna i alla lärobäcker kunna vara ett kapitel som heter "och så teorin ur ett nazistperspektiv"?.. och varför ifrågasätter ingen det här utan bara sväljer allt, precis som feministerna själva?

jag skiter i om ni vill kalla er feminister men jag ber er i vänlig ton att sluta dra in mig i era jävla teorier och reformer! sluta utge er för att föra min åsikt. för jag håller inte med om era teorier och jag vill absolut inte åt samma håll som er. jag vill tillbaka till en mer traditionell könsrollsuppdelning och inte fan är jag förtryckt för det.. era samhällsförändringar har redan förstört för mig tillräckligt. låt mig leva som kvinna ifred! tack!

håller på att se "hämnden", med persbrandt. har bara sett halva än så länge men gillar den oväntat mycket. det jag stör mig på är bara att jag inte kan skilja skådespelarna från deras roller. tyckte att det kändes otroligt komiskt när persbrandt, som ansvarstagande pappan anton, ska visa sina barn att det bara är idioter som slåss.. när man vet att privata persbrandt själv går och knackar bögar till vardags. hans otrohetsaffär i filmen gick lättare att relatera på nåt sätt. jag tycker verkligen inte om persbrandt för jag tycker att han verkar vara en sjukt obehaglig person, vidrig, om sanningen ska fram. gillar inga machomän med bristande impulskontroll och dålig aggressionshämning. gillar inga machomän alls. men jag måste ju fan lära mig att skilja deras yrke från privatliv. för hur många skådespelare skulle jag uppskatta annars? och artister för den delen. jag älskar joy division men jag hatar hur ian curtis behandlade sin fru. jag älskar plura men tycker att det är sjukt oansvarigt och omoget att hålla på med kokain när man är 60 bast och har tonårsbarn. men om jag bara skulle lyssna på sångare som inte har nån som helst skit under naglarna, vilka skulle bli kvar då? skulle kunna söka mig till kyrkokörerna då möjligtvis. sjukt irriterande att jag håller på så här dock för det förstör hela min upplevelse av film och musik.

ps. kan inte se en enda film med owen wilson utan att försöka leta tecken på att han verkar deprimerad, eftersom han försökte ta livet av sig en gång. kan överhuvudtaget inte se nån film med heath ledger utan att tänka på att han dog en tragisk och alldeles för tidig död. i varje scen han är med i.. ahh, orkar inte.

så jävla bra att vara ihop med en kille som är duktig på att skapa i metall. nu håller jag och jimmy tillsammans på och designar ett soffbord som han sen ska tillverka när vi kommer hem. just nu sitter han och gör 3d-ritning i nåt datorprogram och jag går fram och tittar ibland och bah: "nae, kanterna är för tjocka" och jimmy suckar: "okej, då får jag göra om hela igen". och så fortsätter processen.. vi är en perfect match för jag älskar designbiten och jimmy älskar problemlösningsbiten.. så himla kul att göra våra egna möbler.. ihop! *living the dream*..